Att en dag missa den guidade meditationen är som att gå och lägga sig utan att borsta tänderna och med kläderna på… det känns inte alls bra.
Visst är det härligt att vara i kontakt med sin kropp och förnimma kropp och själ i samklang. Lämna disharmoni bakom sig och säja ”JA” till sig själv, situationen och livet just nu. Att acceptera allt precis som det är. Att slappna av, släppa taget, slappna av ännu djupare och ge sig hän. Låta tankarna lämna och bara vara. Inget görande – inga tankar – bara vara.
Att ta kontakt med och tacka kroppens olika delar som behöver uppmärksamhet. Detta för att förstå kroppen bättre utifrån vad den vill säga mig. Där i min kropp händer ju mitt liv ingen annanstans. Att få känna stillheten som breder ut sig och känslan av att ingenting är viktigare i hela världen än just detta ögonblick.
Att få ta del av en lysande sol som sprider ljus i hela kroppen. Att lämna gamla sår och öppna hjärtat för all energi som vill in där. Att öppna sinnet för förändring och visioner. Att aktivt få uppleva sig själv i harmoni och balans likt i en film om ens vision där man själv spelar huvudrollen.
Att få ta del av denna inre resa är en gudomlig gåva som jag njuter av nästan varje dag. Avslutar meditationen med att många gånger upprepa ordet ”JA” och sedan sträcka på mig och hämta tillbaka mig. Om jag missar meditationen som varar en timme och inleds av Osho var det nog det viktigaste den dagen som jag omedvetet valde bort…”Den längsta resan är resan inåt” (Dag Hammarskjöld) och för mig den mest angelägna. Carpe diem☺